Galería del autor

 Estas pinturas fueron hechas en Estocolmo.

Harold Durand

ICKE BLUNDA NÄR VI ÄLSKAR (Dikter)

(1988 -1999)

 Lo escribí en sueco y nunca más se me ha ocurrido hacer una versión seria en castellano. La que acompaña los textos, es muy literal.

Gracias por su lectura.

För Lisa

1

EN STUGA på ängen väntar oss

med vin flaskor och mat

Där vi ska älska varandra

så länge hösten spela sin Brandeburgkonserter

utanför

(88.10.11 Högdalen)

[ Una cabaña en el campo nos espera/ con botellas de vino y comida/ Y ahí nos amaremos/ mientras afuera el otoño toca sus conciertos de Brandeburgo ]

2

FOCKFÅGLARNA flög åt ett annat håll

eller vinden svalde den.

Saken är

att ingen har återsett eller hört dem snattra över taken

på kåkstäder.

Då svaret är alltid det samma:

min brors röda flagga ligger fortfarande

i Presidentpalatset

och väntar.

(89.01.17)

[ La bandada emigró hacia otra dirección/ o se la tragó el viento/ La cuestión es/ que nadie la ha vuelto a ver u oír sobre los techos de las poblaciones/ Y la pregunta y la respuesta son siempre la misma:/ la bandera roja de mi hermano tirada en el Palacio de Gobierno/ sigue esperando ]

3

MINNEN spelade mig ett fult spratt:

Jag glömde min adress i Chile.

Jag glömde akacian med sparvar.

Jag glömde att historien är

en konstant klasskamp.

Jag glömde att räkna till fem

innan jag skrev denna dikt.

Jag glömde min nationalsång.

Jag glömde multiplikationstabellen.

Och något felas för att glömma:

Att mitt liv ligger i totala

och vackra ruiner.

(88.12.27 Vasastan)

[ La memoria me jugó una mala pasada:/ Olvidé mi

dirección en Chile/ Olvidé la acacia con gorriones/

Olvidé que la historia es una constante/ lucha de

clases/ Olvidé contar hasta diez antes/ de escribir este

poema/ Olvidé mi canción nacional/ Olvidé las tablas

de multiplicar/ Y algo me falta por olvidar:/ Que mi

vida se halla en total/ y hermosa ruina ]

4

ALLA bär en flod i själen.

Röd flod.

Evig.

Vi älskar, då är det en blå flod

som mynnar ut i ögon.

Det är en flod med många fiskar.

Varm flod.

Brinnande.

Lång suck.

Då vi sover, fylls den av stjärnor.

När vi dör,

då blir en underjordisk flod

som upprepar våra namn

i stenars skallra.

(89.01.11 Tunnelbanetåg mot Skärholmen)

[ Todos llevamos un río en el alma/ Río rojo/ Eterno/ Si

amamos, es río azul/ que desemboca en los ojos/ Un río con muchos peces/ Caliente río/ Ardiente/ Largo suspiro/ Si dormimos, se llena de estrellas/ Si nos

morimos, / es río subterráneo/ que repite nuestros

nombres/ en el cascabel de las piedras ]

5

ATEIST betyder att vi inte säger mer

i Faderns

och Sonens

och den helige Andes namn,

därför att fadern är försvunnen,

sonen går vilse i detta främmande land

och den helige anden blev alkoholist

och skämtare i kyrkan

med så mycket sorgen och vin.

(89.01.30 Pendeltåg mot Västerhaninge)

[ Ateo significa que no decimos más/ en el nombre del

Padre/ del Hijo/ y del Espíritu Santo/ puesto que el

padre está desaparecido/ el hijo anda perdido en este

país extraño/ y el espíritu santo acabó vulgar/ y

alcohólico/ con tanta pena y vino en la iglesia ]

6

Gud förföljer mig överallt.

Han bor i tempel eller kyrkor.

Därinne har vi upprepat hans namn så många gånger.

Och det finns där så mycket sorg,

så många böner,

så många lögner

att det blir omöjligt att tänka sig

hans icke-existens.

Ibland är han ett isberg som rör ens själ.

Eller snarkningarna

från

en

sovande

gud.

88.12.27 Vasastan

[ Dios me sigue por todas partes. / Él vive en iglesias o templos. // Ahí dentro hemos repetido tantas veces su nombre. / Y ahí hay tanto dolor, / tantas oraciones, / tantas mentiras, / que resulta imposible imaginarse / que no exista. // A veces es un témpano que nos toca el alma. / O ronquidos / de / un / dios / dormido. ]

7

ORDEN bor i träden

och lever för sig själva

som fåglarna i skogen.

Man kan jaga dem, fastän man begår synd.

Man kan tämja dem, fastän man begår synd.

Man kan tala för dem, fastän man begår synd.

Men den goda människan faller inte för frestelsen.

Hon säger endast till folket:

«Idag har jag sett orden i ett träd i skogen

och dem var så vackra som de brukar vara.»

(88.12 .27 Vasastan)

[ Las palabras habitan los árboles / y viven para sí mismas/ como las aves del bosque / Uno las puede cazar aunque es pecado / Uno las puede domesticar aunque es pecado / Uno puede hablar por ellas aunque es pecado / Mas la buena persona no cae en tales tentaciones / Ella solo dice a la gente: / «Hoy he visto las palabras en el bosque / y se veían tan hermosas como siempre» ]

8

REGNET som faller i sommar.

Kråkan som kraxar i buskarna.

Dagar som säger ingenting.

Nätter… Tysta nätter.

Tankar som växer och dör.

Tankar som dör och växer.

Minnen som kommer och går förbi.

Minnen som vi inte vill minnas.

Känslor som går på gatorna bland folket.

Känslor som gråter som en förälskad flicka.

Känslor som skrattar som en idiot.

Och tårarna rinner på marken

Medan sommar säger ingenting.

Växter som tänker på dig och på mig.

Sorgen som växer.

Kärleken som växer.

Livet som växer:

Och döden som växer.

(1989)

[ La lluvia que cae en verano/ La corneja que grazna en

los arbustos/ Días que nada dicen/ Noches... Noches

silenciosas/ Pensamientos que nacen y mueren/

Recuerdos que viene y pasan de largo/ Recuerdos que

no queremos recordar/ Sentimientos que van por las

calles por entre la gente/ Sentimientos que lloran

como chica enamorada/ Sentimientos que ríen como

idiota/ Y lágrimas que corren por el suelo/ Y el verano que

nada dice/ Plantas que piensan en ti y en mí/ La

pena que crece/ El amor que crece/ La vida que crece/

Y la muerte que crece ]

9

DET ÄR DIN själ som rör mitt löv,

ej en bris.

Det är dina ord som krusar mina källor,

ej en vind.

Det är dina celesta blicks vatten

som vattnar mina nyfödda vallmor,

ej en å.

Och det är Du som kommer,

ej en dröm.

Du,

på tå

(88 10 11 Tunnelbana)

[ Es tu alma la que roza mis hojas/ no la brisa/ Son

tus palabras las que ondulan mis aguas/ no es el

viento/ Es el agua celeste de tu mirada/ la que riega

mis recién nacidas amapolas/ no un arroyo/ Y eres tú

la que viene hacia mí/ no un sueño/ Tú/ en puntillas ]

10

ICKE blunda när vi älskar —drömmande.

Vakna när vi älskar —levande.

Älska även om vi måste gråta.

Icke blunda när vi älskar,

att du inte kan se den som jag är,

att jag inte kan se den som du är,

att vi inte kan se de som vi enkelt är.

Öppna väl ögonen när vi drömmer,

så att drömmarna som vi drömmer

inte ska komma att skilja oss.

(89. 04. 27 Pendeltåg mot Västerhaninge)

[ No cerremos los ojos cuando amemos —soñadores /  Despiertos cuando amemos / —vivientes / Amemos aun cuando debamos llorar / No cerremos los ojos cuando amemos / que no puedas ver lo que soy / que yo no pueda ver la que eres / que no podamos ver lo que simplemente somos / Abramos bien los ojos cuando soñemos / así lo sueños no nos separen ] 

—

Dikter

Flaskposten fick första priset i poesitävlingen som arrangerades av Författarcentrum Syd, Lund, 1993. 

La versión en castellano la he sacado y publicado como El mensaje en la botella

I

Min röst

är en historia som inte vet

hur eller när

en lång historia

som en flod som dränker mig

om tystnaden plötsligt hotar mig

bryter ljudande vatten mot min kropp

som vibrerar som en säv

i en flod

så går min röst

bland folket

i denna dröm som vi drömmer

efter döden

förlängesedan

II

Om orden är tystnadens språk

och tystnaden är Guds ord

och Gud sitter vid Allsmäktiga Människan

och Den Allsmäktiga Människan styr världen

och Hon ivrigt önskar kunna styra himlen

är det därför diktarens uppdrag

att gå och angripa orden innan

en radioaktiv tystnad tystar ned

de sista människorna som fortfarande finns kvar

 

III

Det var en utopisk blind vis konung

som överlämnade dessa lagtavlor till oss

deras alfabet var komponerat en natt

då katastrofer blixtar och drömmar inträffade

men det som man fortfarande inte kan minnas

och det man aldrig ska minnas

är glömskan

 

IV

Jag som försökte vara Prometheus

kolla mig här nu

jag är kedjad vid

den felfria svenska byråkratin

och jag tigger

lite

mänsklig

värme

 

V

Först lärde jag mig den svenska abc-boken

sedan två tre ord

senare ett uttryck av artighet

ett uttryck av tacksamhet

nu sitter jag och väntar vid

en kall tunnelbanestation

på att mitt spanska träd ska fälla

de sista orden

som

två

tre

tårar

 

VI

Vi har varit här hela guds långa dag

och vi betraktar varandra

med slaktade lamms otroliga ögon

vi alla vid horisonten i avvaktan på dagen

som aldrig kommer

bara döden

som alltid återvänder till brottsplatsen

 

VII

Det finns inget ord som duger

inte heller tystnaden

varenda gång då jag tänker

växer  nollorna som de koncentriska cirklar

i korthet

är allting till ingen nytta

om jag hade lust

skulle jag ta en trasa och kasta ned8

på golvet smulorna

av brödet som vi var

 

VIII

Jag minns att jag ofta brukar glömma

att jag ofta gå och att jag ofta kommer

och säger mig saker och ting jag snart glömmer

jag glömmer till exempel återfärden

den enda vägen som jag kommer ihåg

är de döenda elefanternas långsamma steg

 

IX

Vägarnas violer

ruttnar i violett

liksom fikonträdet ruttnar

i längtan så efter Evas

(bortom mig spirar mina

martyrers ben fruktlöst)

 

X

Det gick en dag -en dag till

liksom igår -förrgår det gamla vanliga återvände

för att krafsa upp längtan

man kan väl säga att jag var

eller jag har varit eller jag är

euforisk över självmord

av tystnaden som bara iakttar och inte säger något

och som smäller i dörrarna -väntar jag ingenting

för att skrämma bort sorgen

sover jag

till poet Carlos Pezoa Véliz

 

XI

Syrsorna har alltid vetat bevara sin anonymitet

konstnärer som visste akta sig för seklet

enbart jag glömde dra ner gardinerna mot tiden

 

XII

Stoff utan ande är blott död

blott ande är bara död

aftonen liknar världens slut

och brisen blåser bort orden

då tar jag dig om midjan

för att rädda dig sprittande kärve

 

XIII

Innan tiden tar mig på bar gärning

måste jag bli kvitt mina kläder av lera

jag måste hinna nå adverbet alltid

innan adverbet efter äter upp mina ögon

skynda mig innan någon redan

ordnar min begravning

 

XIV

Kasta ut sandaler skräm bort stimmet

det utlagda nätet över de sociala klyftorna

har bara fångat gråtande manater

därför kommer vi inte återuppliva någon

vårt kött fylls av mask med ljusets hastighet

och vi måste en gång för alla förstå

att tystnaden och orden

är de enda sanningarna

 

XV

Jag bör vara varsam med nätterna

med dessa himlar

med dessa vågor dessa öppna sjöar

dessa glömda stränder

jag bör vara mycket varsam

efter det att jag har slutit ögonen

hålla ögonen på var jag seglar

för det finns sådana vindar och klyftor

sådana sirener av guld sådana kuster

att man lätt skulle kunna bli förvirrad

 

XVI

Vem har placerat denna tyngd i mig

Tyngden av en ros som inte vissnar

Agneta Pleijel

Om rosen blommar i blodet

blickar vi mot oändligheten

och en het havs vita fiskar

kommer in i händerna där

röda tigrar ruvar suckar

suckar och kramar och kramar

vågor av honung mot stranden

till dess skummande återsvall

lämnar rosen naken på stranden

 

XVII

Det gör mig ont när du talar

när du säger Harold och närmar dig

och du lägger dina bröst på mig

jag är inte någon Oden till dessa valkyrior

se bara indianen som övergav sin lans

se skeppet som avlägsnar sig långsamt

med indianen som bytte sin själ

mot ditt hårs röda tyg

och ditt bleka blåa skratt

 

XVIII

Dina vikingar anfaller

river ned de franska kusterna

häxor som låtsas kråkor flyger ur skogarna

och utan att du gör motstånd

mot mina smekningar

låter du mig älska dig

Vid Mälarens vagor

 

XIX

Vikingaskepp anfaller min famn

när jag famnar Lisa och hennes hår

trasslar sig likt riggar vid skeppsbrott

så liggande på marken och flämtande

med min blick som ett nät över tomhet

nästan besegrade av hennes gudar

och häxor som kokar besvärjelser

skriver jag mitt sista budskap som

inne i flaskan ska vänta på trollkarln

 

XX

Vitsippor blommar i mitt blod

när i drömmar dina smekningar rör vid mig

men om din hand din mun din puls

kom upp för sina stigar

om dina bröst kom rullande

som vågor för dessa stränder

skulle de få detta fotografi att gråta

det som blir gulaktigare efter varje skymning

 

XXI

Av kärlek och hat går dagarna och nätterna

vi går och förnekar det var och en älskar

det som vi hade och nu har vi icke

den tunna snön faller ur stjärnorna

och kyssarna emigrerar från munnarna

Ediciones del Autor