Dikter

Flaskposten fick första priset i poesitävlingen som arrangerades av Författarencentrum Syd, Lund, 1993. 

La versión en castellano la he sacado y publicado como El mensaje en la botella

I

Min röst

är en historia som inte vet

hur eller när

en lång historia

som en flod som dränker mig

om tystnaden plötsligt hotar mig

bryter ljudande vatten mot min kropp

som vibrerar som en säv

i en flod

så går min röst

bland folket

i denna dröm som vi drömmer

efter döden

förlängesedan

II

Om orden är tystnadens språk

och tystnaden är Guds ord

och Gud sitter vid Allsmäktiga Människan

och Den Allsmäktiga Människan styr världen

och Hon ivrigt önskar kunna styra himlen

är det därför diktarens uppdrag

att gå och angripa orden innan

en radioaktiv tystnad tystar ned

de sista människorna som fortfarande finns kvar

 

III

Det var en utopisk blind vis konung

som överlämnade dessa lagtavlor till oss

deras alfabet var komponerat en natt

då katastrofer blixtar och drömmar inträffade

men det som man fortfarande inte kan minnas

och det man aldrig ska minnas

är glömskan

 

IV

Jag som försökte vara Prometheus

kolla mig här nu

jag är kedjad vid

den felfria svenska byråkratin

och jag tigger

lite

mänsklig

värme

 

V

Först lärde jag mig den svenska abc-boken

sedan två tre ord

senare ett uttryck av artighet

ett uttryck av tacksamhet

nu sitter jag och väntar vid

en kall tunnelbanestation

på att mitt spanska träd ska fälla

de sista orden

som

två

tre

tårar

 

VI

Vi har varit här hela guds långa dag

och vi betraktar varandra

med slaktade lamms otroliga ögon

vi alla vid horisonten i avvaktan på dagen

som aldrig kommer

bara döden

som alltid återvänder till brottsplatsen

 

VII

Det finns inget ord som duger

inte heller tystnaden

varenda gång då jag tänker

växer  nollorna som de koncentriska cirklar

i korthet

är allting till ingen nytta

om jag hade lust

skulle jag ta en trasa och kasta ned8

på golvet smulorna

av brödet som vi var

 

VIII

Jag minns att jag ofta brukar glömma

att jag ofta gå och att jag ofta kommer

och säger mig saker och ting jag snart glömmer

jag glömmer till exempel återfärden

den enda vägen som jag kommer ihåg

är de döenda elefanternas långsamma steg

 

IX

Vägarnas violer

ruttnar i violett

liksom fikonträdet ruttnar

i längtan så efter Evas

(bortom mig spirar mina

martyrers ben fruktlöst)

 

X

Det gick en dag -en dag till

liksom igår -förrgår det gamla vanliga återvände

för att krafsa upp längtan

man kan väl säga att jag var

eller jag har varit eller jag är

euforisk över självmord

av tystnaden som bara iakttar och inte säger något

och som smäller i dörrarna -väntar jag ingenting

för att skrämma bort sorgen

sover jag

till poet Carlos Pezoa Véliz

 

XI

Syrsorna har alltid vetat bevara sin anonymitet

konstnärer som visste akta sig för seklet

enbart jag glömde dra ner gardinerna mot tiden

 

XII

Stoff utan ande är blott död

blott ande är bara död

aftonen liknar världens slut

och brisen blåser bort orden

då tar jag dig om midjan

för att rädda dig sprittande kärve

 

XIII

Innan tiden tar mig på bar gärning

måste jag bli kvitt mina kläder av lera

jag måste hinna nå adverbet alltid

innan adverbet efter äter upp mina ögon

skynda mig innan någon redan

ordnar min begravning

 

XIV

Kasta ut sandaler skräm bort stimmet

det utlagda nätet över de sociala klyftorna

har bara fångat gråtande manater

därför kommer vi inte återuppliva någon

vårt kött fylls av mask med ljusets hastighet

och vi måste en gång för alla förstå

att tystnaden och orden

är de enda sanningarna

 

XV

Jag bör vara varsam med nätterna

med dessa himlar

med dessa vågor dessa öppna sjöar

dessa glömda stränder

jag bör vara mycket varsam

efter det att jag har slutit ögonen

hålla ögonen på var jag seglar

för det finns sådana vindar och klyftor

sådana sirener av guld sådana kuster

att man lätt skulle kunna bli förvirrad

 

XVI

Vem har placerat denna tyngd i mig

Tyngden av en ros som inte vissnar

Agneta Pleijel

Om rosen blommar i blodet

blickar vi mot oändligheten

och en het havs vita fiskar

kommer in i händerna där

röda tigrar ruvar suckar

suckar och kramar och kramar

vågor av honung mot stranden

till dess skummande återsvall

lämnar rosen naken på stranden

 

XVII

Det gör mig ont när du talar

när du säger Harold och närmar dig

och du lägger dina bröst på mig

jag är inte någon Oden till dessa valkyrior

se bara indianen som övergav sin lans

se skeppet som avlägsnar sig långsamt

med indianen som bytte sin själ

mot ditt hårs röda tyg

och ditt bleka blåa skratt

 

XVIII

Dina vikingar anfaller

river ned de franska kusterna

häxor som låtsas kråkor flyger ur skogarna

och utan att du gör motstånd

mot mina smekningar

låter du mig älska dig

Vid Mälarens vagor

 

XIX

Vikingaskepp anfaller min famn

när jag famnar Lisa och hennes hår

trasslar sig likt riggar vid skeppsbrott

så liggande på marken och flämtande

med min blick som ett nät över tomhet

nästan besegrade av hennes gudar

och häxor som kokar besvärjelser

skriver jag mitt sista budskap som

inne i flaskan ska vänta på trollkarln

 

XX

Vitsippor blommar i mitt blod

när i drömmar dina smekningar rör vid mig

men om din hand din mun din puls

kom upp för sina stigar

om dina bröst kom rullande

som vågor för dessa stränder

skulle de få detta fotografi att gråta

det som blir gulaktigare efter varje skymning

 

XXI

Av kärlek och hat går dagarna och nätterna

vi går och förnekar det var och en älskar

det som vi hade och nu har vi icke

den tunna snön faller ur stjärnorna

och kyssarna emigrerar från munnarna

Ediciones del Autor