Flaskposten fick första priset i poesitävlingen som arrangerades av Författarencentrum Syd, Lund, 1993.
La versión en castellano la he sacado y publicado como El mensaje en la botella
I
Min röst
är en historia
som inte vet
hur eller när
en lång historia
som en flod
som dränker mig
om tystnaden
plötsligt hotar mig
bryter
ljudande vatten mot min kropp
som vibrerar som
en säv
i en flod
så går min
röst
bland folket
i denna dröm
som vi drömmer
efter döden
förlängesedan
II
Om orden är
tystnadens språk
och tystnaden
är Guds ord
och Gud
sitter vid Allsmäktiga Människan
och Den
Allsmäktiga Människan styr världen
och Hon
ivrigt önskar kunna styra himlen
är det därför
diktarens uppdrag
att gå och
angripa orden innan
en radioaktiv
tystnad tystar ned
de sista
människorna som fortfarande finns kvar
III
Det var en
utopisk blind vis konung
som
överlämnade dessa lagtavlor till oss
deras alfabet
var komponerat en natt
då
katastrofer blixtar och drömmar inträffade
men det som
man fortfarande inte kan minnas
och det man
aldrig ska minnas
är glömskan
IV
Jag som försökte
vara Prometheus
kolla mig här nu
jag är kedjad
vid
den felfria
svenska byråkratin
och jag
tigger
lite
mänsklig
värme
V
Först lärde
jag mig den svenska abc-boken
sedan två tre
ord
senare ett
uttryck av artighet
ett uttryck
av tacksamhet
nu sitter jag
och väntar vid
en kall
tunnelbanestation
på att mitt
spanska träd ska fälla
de sista orden
som
två
tre
tårar
VI
Vi har varit här
hela guds långa dag
och vi
betraktar varandra
med slaktade
lamms otroliga ögon
vi alla vid
horisonten i avvaktan på dagen
som aldrig
kommer
bara döden
som alltid
återvänder till brottsplatsen
VII
Det finns
inget ord som duger
inte heller
tystnaden
varenda gång
då jag tänker
växer nollorna som de koncentriska cirklar
i korthet
är allting
till ingen nytta
om jag hade lust
skulle jag ta en
trasa och kasta ned8
på golvet
smulorna
av brödet som vi
var
VIII
Jag minns att
jag ofta brukar glömma
att jag ofta
gå och att jag ofta kommer
och säger mig
saker och ting jag snart glömmer
jag glömmer
till exempel återfärden
den enda
vägen som jag kommer ihåg
är de döenda
elefanternas långsamma steg
IX
Vägarnas violer
ruttnar i
violett
liksom
fikonträdet ruttnar
i längtan så
efter Evas
(bortom mig
spirar mina
martyrers ben
fruktlöst)
X
Det gick en dag
-en dag till
liksom igår
-förrgår det gamla vanliga återvände
för att krafsa
upp längtan
man kan väl säga
att jag var
eller jag har
varit eller jag är
euforisk över
självmord
av tystnaden som
bara iakttar och inte säger något
och som
smäller i dörrarna -väntar jag ingenting
för att skrämma bort sorgen
sover jag
till poet Carlos Pezoa Véliz
XI
Syrsorna har
alltid vetat bevara sin anonymitet
konstnärer
som visste akta sig för seklet
enbart jag
glömde dra ner gardinerna mot tiden
XII
Stoff utan
ande är blott död
blott ande är
bara död
aftonen
liknar världens slut
och brisen
blåser bort orden
då tar jag
dig om midjan
för att rädda
dig sprittande kärve
XIII
Innan tiden tar
mig på bar gärning
måste jag bli
kvitt mina kläder av lera
jag måste hinna
nå adverbet alltid
innan
adverbet efter äter upp mina ögon
skynda mig
innan någon redan
ordnar min
begravning
XIV
Kasta ut
sandaler skräm bort stimmet
det utlagda nätet
över de sociala klyftorna
har bara fångat
gråtande manater
därför kommer vi
inte återuppliva någon
vårt kött fylls
av mask med ljusets hastighet
och vi måste en
gång för alla förstå
att tystnaden
och orden
är de enda
sanningarna
XV
Jag bör vara
varsam med nätterna
med dessa
himlar
med dessa
vågor dessa öppna sjöar
dessa glömda
stränder
jag bör vara
mycket varsam
efter det att
jag har slutit ögonen
hålla ögonen på
var jag seglar
för det finns
sådana vindar och klyftor
sådana sirener
av guld sådana kuster
att man lätt
skulle kunna bli förvirrad
XVI
Vem har placerat denna tyngd i mig
Tyngden av en ros som inte vissnar
Agneta Pleijel
Om rosen
blommar i blodet
blickar vi
mot oändligheten
och en het
havs vita fiskar
kommer in i
händerna där
röda tigrar
ruvar suckar
suckar och
kramar och kramar
vågor av
honung mot stranden
till dess
skummande återsvall
lämnar rosen
naken på stranden
XVII
Det gör mig ont
när du talar
när du säger Harold och närmar dig
och du lägger
dina bröst på mig
jag är inte
någon Oden till dessa valkyrior
se bara indianen
som övergav sin lans
se skeppet
som avlägsnar sig långsamt
med indianen
som bytte sin själ
mot ditt hårs
röda tyg
och ditt
bleka blåa skratt
XVIII
Dina vikingar
anfaller
river ned de
franska kusterna
häxor som
låtsas kråkor flyger ur skogarna
och utan att
du gör motstånd
mot mina
smekningar
låter du mig
älska dig
Vid Mälarens
vagor
XIX
Vikingaskepp
anfaller min famn
när jag
famnar Lisa och hennes hår
trasslar sig
likt riggar vid skeppsbrott
så liggande på
marken och flämtande
med min blick
som ett nät över tomhet
nästan
besegrade av hennes gudar
och häxor som
kokar besvärjelser
skriver jag
mitt sista budskap som
inne i
flaskan ska vänta på trollkarln
XX
Vitsippor
blommar i mitt blod
när i drömmar
dina smekningar rör vid mig
men om din
hand din mun din puls
kom upp för
sina stigar
om dina bröst
kom rullande
som vågor för
dessa stränder
skulle de få
detta fotografi att gråta
det som blir
gulaktigare efter varje skymning
XXI
Av kärlek och
hat går dagarna och nätterna
vi går och
förnekar det var och en älskar
det som vi
hade och nu har vi icke
den tunna
snön faller ur stjärnorna
och kyssarna
emigrerar från munnarna





Ediciones del Autor